124.
schelruthen flere gångor pröfwat mal-
mens befintelighet och strykande, hwar-
wid det wäl är sandt, at för det stora
bedrägeri, som förelöper med illwilli-
ge Ruthengångare och lättrogne Bergz-
män, sielfwa wettenskapen och bru-
ket deraf nog är kommit i förackt,
såsom ock at många skiähl kunna an-
dragas om des giltighet at twifla då
man finner at rutan icke slår alla
Menniskior utan mäckta få och dem
allenast några wissa Åhr, men säl-
lan hela åldren, slår ock enom starka-
re än den andra, sombliga allena
på goda strykande malm gånger,
andra på alla Swafwelwattn och Salt-
klyfter, diupet på Malmgången icke
heller wist kan determineras, och Per-
soner äro fundne som rutan och dess
kraft hafwa kunnat förtaga, hwil-
ket Sahl. Bergmästaren Meder i Freyberg
ofta wist, då han den bästa Rutegån-
garen hans Ruta förgiordt at hon intet
mer slagit så snart han henne i handen
tagit
tagit at henne sönderbryta eller fördärfwa,
af hwilket alt nog twifwelsmål opwäckes
at om något rutenslageri hafwa god tan-
ka; men efter likwäl i sanning fin-
nes, at rutan anten den af trä eller
metall förfärdigas, en egenskap haf-
wer öfwer särdeles platzer emot des
förmodan som henne i handen hafwer,
sig till Jorden böja, sådant ock starkare
befnnes öfwer Malmstrek än an-
nor skatt eller Jordsaft sig tilldraga,
prof också äro wijste at icke allenast
malmgångerne till strykandet, u-
tan ock ibland till diupheten äre efter
rutans angifwande anträffade, till
at förtiga hwad särdeles effect en i
Liori och Beaucaire med Rutan förledit
åhr erwijst och Naturliga Orsaker wäl
kunna anföras hwaraf des wärkan
som med erfarenhet bekräftas
kan härröra, så synes wara för-
siktigare at efterföllia de Saxiske
Bergmännernes exempel och hålla
Ruthan för et Instrument hwaraf man
125.