184.
per det öses af, då icke allenast
trän äro med victriol anskutne, så
at man intet trä se kan så långt
som luten räckt hafwer, utan ock
hoarne innan uti på botnen,
sidorne och wråarne hel tiockt
med wictriol anskutne. Den som
uppå trän är kan snart afskakas
men den som uti hoarne ansku-
tit, warder med en bred slef, så-
dan som murare bruka, ifrär
tagen.
När nu victriolen uttagen är, blif-
wer uppå bottnen, äfwen som
förr är förmält en gål och tiod
lut eller faeces, hwilcken hafwes
till den andra uti de andra
trågen; denna siudningen som
nu i hoarne warit, gifwer 3. 3 1/2 a
4 Centner om Wintertiden. då be-
sta tiden är till at siuda, men
om Sommaren än den swåraste.
Härhos är at betrackta, at då man
ingen utrefwen kies hafwer eller
luth
luth af sådan kies ingen god wictriol
siudas kan, utan blifwer lös och matt
måtte och detta acktas at då man uti
siude pannan ifrån begynnelsen
till ändan et stycke järn nedsän-
ekr, så blifwer gemenligen i
warande tjd /: eller då en siud-
ning uti 2 dagar och 3 nätter och
således 3 Siudningar på åtta da-
gar förfärdigas :/ et stycke af
1/4 Centner förtärt, därutaf är
victriolen blefwen blåacktig,
twifwels utan af Järnetz röd-
bräckte eller Kopparacktiga art,
Hwad den förbemälte re-
mainens utaf victrioliske Luten an-
går, så warder det mosigt och sät-
ter sig tillsammans, at det blif-
wer såsom et Leer eller Smöria,
hwilcket sedan inslås uti gamla
victriol-krukor, eller elliest krukor
som qwinfolcken bruka at haf-
wa sur miölk miölk uti och
blifwer sedan uti Krukmakare-
185.